Jävla skitvärld
Kategori: Allmänt
Jag är bara så jävla trött på allt. Alla går emot mig hela tiden, man kan inte prata med en enda människa då allt de vill är att skälla ut mig och bli sur på mig. Vilket tydligen alla älskar denna veckan. Hatar världen så himla mycket nu, mamma och pappa är aldrig hemma. Träffade dem senast i torsdags förra veckan och det var i fem minuter. Annars jobbar de så himla mycket att jag aldrig träffar dem. De vill inte träffa mig, de vill inte veta av mig. De vill att jag ska flytta hemifrån så att de slipper mig. Då jag bara är ivägen hela jävla tiden ändå.
Och nu ska jag till skolan, ska ha matte i en timme, håla på två timmar och sen en lektion på mindre än en halvtimme. Sen får vi gå hem. Vad är det för nytta med denna dagen? Vi kommer ändå inte göra ngt på ngn av lektionerna.
Dessutom har jag inte känt mig såhär esam sedan jag gick i nian och det säger en hel del. Folk undviker mig hela dagarna, börjar undra om de ens vill veta av mig. Som i somras, ingen av de som jag var med förra sommaren hörde ens av sig och frågade om jag ville hänga och göra saker. De sket fullständigt i att jag ens fanns. Trots det hörde jag av mig, men ingen svarade på ngt. Jag kände mig så jävla ensam och jag har gråtit så himla mycket över det. För denna sommaren trodde jag skulle bli som den förra, men nej. Det är klart att den inte blir, det är ju helt jävla glasklart att ingen ska höra av sig till mig. För vem vill ens veta av mig liksom.
Jag pallar bara inte med längre, med ensamheten, med pappa, med skolan, med livet. Alla har någon form av dröm eller ngt som de vill göra efter gymnasiet. Jag har inget alls. Ingenstans som jag vill åka, ingenstans som jag vill bo, inget som jag vill jobba med. Ingenting alls.
Jävla skitvärld.
