Oc livet går vidare trots att jag gör misstag. men vad fan, det är sommar dags för att leva livet som aldrig förr. Jag mår aldrig helt bra, men jag lyckas fixa allt ändå. Jag är ständigt påväg, alltid i rörelse och nästan alltid med någon. Är jag inte med någon så chattar jag med någon, smsar eller ringer. För ensamheten klarar jag inte av just nu. När jag är ensam så känns väggarna som de är en millimeter bort, rummet krymper och jag försvinner. Tankarna kommer också, jag får ångest och jag vill bort. Samtidigt så vet jag inte om jag verkligen borde vara tillsammans med ngn med tanke på hur jävla komplicerad jag är och jag vet verkligen inte hur jag ska kunna vara tillsammans med ngn som inte kan förstå den biten av mig. Jag vet att han inte menar ngt illa och det är bra att han har mått så pass bra, men jag vet inte om jag klara av att leva med ngn som inte kan förstå stora bitar av mig.
Jag svamlar runt i tankar, sparkar och slår. Misshandlar i min hjärna, slår sönder tankar och bryter ner ångest. Det är som att kasta sönder tallrikar av porslin, allting smulas ner till småbitar och damm. Jag skadar mig själv mentalt men aldrig fysiskt. Därför vet nästan ingen om mitt inre krig.
Nu ska jag dick chilla vidare med min fina polare på andra sidan datorn. Puss på er alla sötisar och ha det bäst <3
Jag skulle fan kunna spricka så jävla arg jag är nu. Hade planerat hela jävla helgen, skulle varit i Lund både fredag och lördag, festa festa festa. Och det hade mina föräldrar inte ens ngt emot när jag sa till dem att det var så. Fram tills nu i alla fall. Jag åker ut till stugan ikväll, där finns inget internet, vi har fyra kanaler på vår tv och alla brusar. Det är cirka två kilometer till närmsta granne. Och jag har inget annat val än att följa med ut ikväll och stanna där tills söndag kväll. Så nu blir det mornar som börjar halv åtta och jag kommer att gå och lägga mig typ halv elva. Vilket är typ gjort för att det ska skita sig med tanke på att jag nu har gått och lagt mig vid halv fem i en vecka och sovit till typ tolv. Och just nu vill jag mörda mina föräldrar, visst är det kul att vara under 18 då alla kan bestämma över dig och du kan inte göra ett satans skit åt det?
När nattens mörka ljus långsamt seglade in och la sig över mitt rum så kände jag ändå ett lugn i vetande om att du satt där på andra sidan datorn och skrev till mig. Timmarna sparng fram med långa ben och ändå så släppte jag inte taget. Jag satt kvar och skrev i flera timmar. Jag funderade, jag tänkte och lekte i min fantasi. Dina ord fick att fnissa, till och med skratta ibland. Och ibland stannade jag upp och tänkte djupa tankar. Du fick mig att stanna min värld ibland för att tänka efter på hur livet är. Under tiden så blev mina ögonlock tyngre och tyngre. Sömnen smög sig på och sängen kallade mitt namn flera gånger innan jag gav efter för att bemötas med godnattkyssar av dig. Sen lät jag mig kastas in i drömmarnas värld och stannade där i flera timmar. Men det var bara för att vakna och sakna dina ord igen.
Nu läste jag dina ord igen och det var ganska underbart att förstå att du tänker precis likadant som jag gör. Du förstår min själ och mina tankar delas med dig som om vi skulle dela en mapp i hjärnkontoret med våra tankar i. Våra tankar förenas i våra själar som arbetar tillsammans. Det är hur vi är och hur vi mår. Så är det bara och ingen kan bryta det.
Det var fest i Lund igår. Det var ganska kul, ganska mycket folk och fjädrar. Sen blev Daniel full, han klängde och tafsade på mig. Jag ville inte och det sa jag. Hans humor är ett helvete när han är full också. Jag ville bara därifrån, så jag drog hem när alla andra gick också. Skulle ha sovit hos honom, men jag vill inte vara med honom om han bara vill ligga med mig och han vill enbart tafsa på mig hela tiden. Så jag tog tåget hem, han tvingade mig att jag skulle höra av mig. Jag har inte orkat smsa, jag har inte orkat att höra av mig alls.
Jag tog bort alla sms från honom. Jag vill bort, han är underbar annars men jag fixar inte att vara med honom när han dricker. För han blir äcklig, han blir helt klängig och han vill bara ta på mig hela tiden. Jag vet inte hur jag ska göra. För han vill festa varje helg eller egentligen flera gånger i veckan också. Han vill dricka sig full och festa och det vill inte jag. Eller jag vill inte bli full, jag vill festa ändå. Men inte flera gånger i veckan. Han kommer också att ta ledigt för att kunna dra ut med dem som ska campa nu i veckan. Jag får inte åka dit. Jag vill, men inte med Daniel. Dock vet jag inte varför.
Jag vill bara bort. Bort ifrån Daniel. Jag börjar undra om jag passar som singel. Med tanke på att jag aldrig kan ha ett förhållande länge utan alltid hittar fel på andra som gör att jag lämnar dem och lever ensam istället. Egentligen så vill jag nog vara ensam just nu.
Tjej från Malmö med mycket känslor och tankar. Älskar att fota och lever för det, lägger dock inte upp så mycket bilder här. Men det kommer med tiden.
Pussen <3
