blackbutterflyes

Oc livet går vidare trots att jag gör misstag. men vad fan, det är sommar dags för att leva livet som aldrig förr. Jag mår aldrig helt bra, men jag lyckas fixa allt ändå. Jag är ständigt påväg, alltid i rörelse och nästan alltid med någon. Är jag inte med någon så chattar jag med någon, smsar eller ringer. För ensamheten klarar jag inte av just nu. När jag är ensam så känns väggarna som de är en millimeter bort, rummet krymper och jag försvinner. Tankarna kommer också, jag får ångest och jag vill bort. Samtidigt så vet jag inte om jag verkligen borde vara tillsammans med ngn med tanke på hur jävla komplicerad jag är och jag vet verkligen inte hur jag ska kunna vara tillsammans med ngn som inte kan förstå den biten av mig. Jag vet att han inte menar ngt illa och det är bra att han har mått så pass bra, men jag vet inte om jag klara av att leva med ngn som inte kan förstå stora bitar av mig. 

 

Jag svamlar runt i tankar, sparkar och slår. Misshandlar i min hjärna, slår sönder tankar och bryter ner ångest. Det är som att kasta sönder tallrikar av porslin, allting smulas ner till småbitar och damm. Jag skadar mig själv mentalt men aldrig fysiskt. Därför vet nästan ingen om mitt inre krig. 

 

Nu ska jag dick chilla vidare med min fina polare på andra sidan datorn. Puss på er alla sötisar och ha det bäst <3