blackbutterflyes

Men alltså seriöst? Jag blir galen, jag försöker att glömma, jag försöker att gå vidare, forgive and forget. Men det funkar fan heller så jävla bra när allting ska handla om dig hela jävla tiden. Ursäkta mina svordomar, men jag är så förbannad att jag kan dö. Här mår jag bra och för en gångs skull inte tänker på dig, har kommit över dig och jag har börjat gilla någon annan efter typ snart månader. Men nuså, precis när jag mår som allra bäst ja, då ska allting komma och handla om dig igen. Eller så börjar folk snacka om Malmö Opera, eller att man ska till Stehag och köra, eller att ditt hår var bättre att ruffsa i än mitt andra ex var. Jag orkar fan inte med detta, har ni ngt att säga om mitt senaste ex, var god och håll din fina lilla käft för jag är trött på att höra om hur bra vi passade ihop. Det är slut, över, färdigt och det var för längesedan. Snart 5 månader sedan, visst jag har väl inte mått så jävla bra alltid, men nu gör jag det. Kom då inte och förstör det genom att komma och snacka om mitt förflutna och det som har hänt. För jag vet vad jag har gjort och jag behöver inte höra det en gång till.

Tack som fan, kära jubelidiot som tror att du bara kan komma och dra upp mitt förflutna som ingenting. Puss på dig <3

Jag borde gå och lägga mig. Men mina minnen plågar min fina lilla hjärna. Jag kommer ihåg den där dagen. Dagen i trean då vi diskuterade angående lägret som vi skulle ha. Och det kom fram till när vi skulle bestämma vem som skulle sova med vem. Fick plats fyra i ett rum, det var dubbelsängar och jag hade valt att en vuxen (mamma) skulle sova med mig. Men när läraren frågade vem som ville sova med mig och det var handuppräckning, då blev hela klassrummet tyst. Alla hade pratat innan, men när läraren frågade vem som ville sova med mig det var ungefär som om världen stannade och blev tyst ett par sekunder. Det var nog inte mer än minuter, men det kändes som timmar för mig. Jag visste redan då att lägret skulle bli hemskt, jag hade rätt. Om min mamma inte hade varit en av de vuxna som frivilligt anmälde sig som kunde följa med, då hade det varit ännu värre.

Än idag kan jag minnas den totala tystnad som uppstod när hon frågade vem som ville sova med mig och ingen ville. Det är en av anledningarna till att jag hatar tystnad idag, jag har fått uppleva den på sätt som jag hatar. Jag har nästan inget minne där tystnad har varit en bra sak. För det är bara avsaknaden av ord, det är bara tyst när du inte längre har ord att beskriva hur hemsk du är.

Jag kan höra hur universum ropar mitt namn och ber mig att komma till dem. Men de vet inte att jag hör deras ord när tystnaden uppstår.

Du låg där på golvet och spelade gitarr på golvet som så många gånger förr. En vindpust kom in genom fönstret och min hud knottrade sig. Jag ville bara dra mina händer genom dina bruna, sommarvarma lockar. Jag ville stoppa in mina händer under din tröja och värma mig. Men jag lät bli. Jag ville lägga mig ner bredvid dig och bara vara. Jag ville lägga mitt huvud på din axel och känna hur du la ditt huvud mot mitt. Jag ville känna din kropp emot min. Men jag lät bli. Jag gjorde ingenting, bara låg där på sängen och frös. Jag låg där i min säng med vitt överkast i spets och kollade upp på flugan som drogs till ljuset från taklampan. Jag bara låg där på sängen med huvudet fullt av dig. Du låg där på golvet och spelade på din gitarr. Jag lät min hand hänga ner från sängen, så att du kunde ta den om du ville. Jag blundade och bara väntade. Jag hörde hur du reste på dig, gick fram till mig och tog min hand. Jag öppnade ögonen och då la du dig bredvid mig. Jag la mitt huvud mot din axel och jag blundade, du lät dina fingrar smeka konturerna av mitt ansikte. Jag rös och öppnade mina ögon. Jag böjde mig fram och kysste dig försiktigt. Du smakade hallon och minttandkräm. Dina läppar var mjuka och helt underbara, precis som du. Vi slutade kyssas och jag la mig nära dig. Men inget mer. Det var bara enkelt och helt perfekt. Vi låg där på sängen och jag lät min hand hänga ner från sängen. Det kom en vindpust genom springan mellan mina fingrar. Jag hade universum i mitt huvud och dig i mitt rum. Det var dags att göra underbart till perfektion. Och det kan jag endast göra med dig.

Nu sitter jag här och är jävligt arg. Det började igår kväll när jag gick från bussen hem, på parkeringen så börjar något att glappa. Jag trodde att det var lurarna, så jag sa det till pappa när de kom hem ett par timmar senare. Och då hade jag slutat bry mig sådär hysteriskt mycket, utan bara dog lite inombords av tanken att jag inte kan spela musik med de lurarna igen.

Sen när jag skulle gå och lägga mig vid två, så pluggar jag in mina koss-lurar och tror att det ska funka. Det är där jag inser. Klockan är två på natten, mamma och pappa sover och jag ligger vaken i min säng med en mobil som glappar. Jag grät. För den mobilen har varit helt okej, men den har grova problem och till saken kommer också det faktum att jag har bara haft den sedan oktober. Och då var det ett rent helvete, jag trodde att jag aldrig skulle få min mobil. Med tanke på att vi beställde först en, men sen gick det företaget i konkurs = ingen mobil. Sen kollade vi runt, jag hittar en mobil som jag vill ha = den finns inte i lager och kommer inte att säljas mer. Sen hittar jag denna, som är helt okej. Jag kan leva med den.

Leva med den, ja. Jag försöker att inte slänga den i marken när den kastar om i mina smskonversationer och tycker att det Thess har skrivit ska ligga där Eviee har skickat sina sms osv. När den kastar om i låtlistor och tycker inte att ordningen på låtarna är okej och lägger runt dem oavsett hur många gånger som jag ordnar dem, så försöker jag att inte kasta ut den genom fönstret. När den håller på och ska dampa i ett par minuter när man har startat den, är sinnessjukt. Till och med min gamla mobil var bättre på det stadiet.

Och nu så frågade jag mamma om de hade slängt mina gamla mobiler när de rensade i vardagsrummet. Svaret var givet redan innan frågan ställdes, min fruktan blev sann. Svaret var såklart Ja. Och jag dog inombords. Jag var påväg att gå ner på knä och börja gråta när jag insåg att om pappa ska fixa med min mobil någon dag, så innebär det att jag inte har någon musik alls, jag kan inte smsa under dagen, jag kan inte spela spel på den. Musiken är dock viktigast, jag kommer inte kunna spela musik när jag åker buss eller tåg. Jag kommer få sitta och lyssna på när små barn skriker lungorna ur sig och när gamla tanter pratar om hur vädret ska vara eller om den andras gubbe har dött än.

Jag vill försvinna bort i min egen värld när jag åker någonstans, bli ett med musiken. Jag kan inte direkt plocka upp macen ur väskan och spela musik på den. Gjorde det en gång och blev tillsagd av de runt omkring mig att jag tog upp för mycket plats. Inte för att jag brydde mig, men ändå.

Ovanpå allt så vaknade jag halv sju, jag somnade två efter en väldigt rolig kväll/natt. Sov ungefär 4 ½ timme inatt och nu ska jag plugga resten av helgen. Ligger både efter, har inte lämnat in ett par uppgifter och jag har ett prov att plugga till. Yeey, trodde jag skulle kunna åka inlines nu på morgonen, men vädret strider emot mig och nu sitter jag i pyjamas istället och skriver på detta fullständigt meningslösa inlägg om hur arg jag är på att min mobil inte funkar.

Tack och adjö knäckebrö’ <3

Nu är det fan min tur att säga ngt så håll käften och läs.

Jag är så jävla trött på att alla alltid kallar mig för liten, lilla flickan, lillen, plutten osv. Jag är inte liten, fatta det någongång! Visst, jag är under 18, respektera skiten, det är inte ens lönt att fråga mig om jag vill gå ut med er och dricka och sen komma på att ”nej, just det, du kan inte. Du är för LITEN.” Eller denna ”Synd att du inte kan komma med på fredag, du är för LITEN för att få följa med” Varför ens säga så om du vet att jag är för liten? Det sårar faktiskt mer än vad ni tror. Jag fattar, jag kan inte följa med, det är tillräckligt jobbigt redan med att jag fyller år sent. Gör det inte värre. Fattar ni inte ens själva hur jobbigt det är när någon ständigt ska kommentera ens ålder, att man är liten, att du inte kan följa med och dricka, att man inte får lov att göra ngt för att mamma och pappa säger det. Att jag inte kan göra saker själv utan att mamma och pappa måste göra det åt mig för att jag är för liten eller att jag inte får.

Seriöst, lägg av. Jag vill inte höra fler gånger att jag är för liten eller att det är synd att jag inte kan följa med. Bry dig inte ens om att nämna att ni ska ut, avundsjukan sprutar då. Jag hatar det, så håll käften och säg ingenting om min ålder. Trött på det.

puss puss <3

Det var rött läppstift, kyssar i nacken, armar i luften och ett dansgolv som var fullt. Musiken var hög och jag älskade med högtalarna. Jag bara fanns och det var underbart. Det var svettiga kramar i mörkret med bekanta främlingar, fina pojkar och underbara flickor. Jazzigt och rockigt. Indierock med hesa och vresiga röster med gitarrer och basen kändes i hela min kropp. Gåshud och beröringar som var fjäderlätta.

Ömma fötter och träningsvärk. Det spelade ingen roll för vi förenade oss i musiken och blev en enda individ. Ni och jag. Fredag kväll var en kväll fylld med känslor, värme och närhet. Det avslutades med en promenad runt centralen i mörkret, ensam med dig. Det var underbart, din hand i min och ciggen i den andra handen. Röken försvann i ljuset av lamporna längs med vägen.

Nummer byttes och kramarna var oundvikliga. Leendet på dina röda läppar var underbart fint. Bara underbart när helgen började med en älskvärd kväll som aldrig kommer att glömmas. Tysta ord på Malmö central när tåget kom och vi undrade om det var Italien eller Spanien. En fråga som alltid stannar kvar i luften mellan oss.