Det känns så konstigt. Förra året vid denna tiden var jag inte ens hemma. Jag var i Hässleholm med ett par av de finaste människorna som finns. Jag var nykär och visste att jag skulle få gå om ettan. Det sista sa jag inte till någon, inte ens till mamma och pappa. De fick reda på det rätt långt efter. Och jag var så trött på allt att jag inte ens orkade bry mig, men det var lätt den bästa sommaren någonsin. Även om min storebror skrattade ut mig när han fick reda på att jag skulle gå om. Men han vet inte vad som hände under det året.
Jag har missat Siesta i år. Jag har längtat hela jävla året och nu blir jag sjuk. Fast, det var inte en så bra festival i år ändå. Står utan sommarjobb och ska ansöka till Sommarskola, mot min vilja. Men jag är fortfarande under 18, så jag har absolut ingenting att säga till om. Blir en sommar med ekvationer och funktioner i mina drömmar. Måste låna hem mattebok också, ska läsa förlängning av matten i höst. Det är fan pinsamt att jag inte ens klarar den första matten i gymnasiet.
Är just nu ganska trött på att bo hemma. Med tanke på att mamma går omkring och är sur på mig för att hon tycker att jag ständigt misslyckas i skolan. Men jag kan ju fan inte hjälpa det, jag gör mitt bästa och jag försöker i alla fall. Jag ger inte upp, men hon tycker att jag ska vara som min storebror som just nu läser till Hortonom vilket innebär 5 års läsande. Jag har aldrig varit den typen som tycker om att sitta i skolan och läsa eller så. Men det har ju han alltid gjort, han gick ut gymnasiet med MVG i alla ämnen och har aldrig fått göra om ett prov.
Är så himla trött på att mamma och pappa alltid jämför oss och sätter mig i underläge, jag vet väl att jag aldrig någonsin kommer att bli lika bra som honom, för sån är jag helt enkelt inte. Men det vägrar ju dem att inse och det dödar mig. Och jag stressar ihjäl mig, min kropp hänger ju inte med. Jag har börjat få magkramper igen och jag är sjuk, går till skolan ändå. För jag har inget annat val än det. För att de pressar mig till det och tvingar mig att ge upp all min fritid för skolan. Vilket aldrig kommer att funka, men de är så jävla trångsinta att dem inte fattar det.
Men om jag inte ens klarar av ettan. hur fan ska jag klara av tvåan och trean? Samtidigt har jag en sån stor vilja att jag skulle kunna bidra till flera personer om jag bara hade varit mindre lat. Hade jag inte varit så jävla lat, om jag inte hade haft en dålig självdiciplin, om jag hade haft bättre inlärningsförmåga så hade jag klarat av detta så jävla mycket bättre. Men nu är det så och jag vet inte vad jag ska göra, för man kan knappt förbättra de sakerna.
Och nu önskar jag bara att mamma kunde sluta att vara sur, för hon är långsint och när hon blir sur så ignorerar hon folk. Hon har varit sur på mig i en vecka nu, hon har inte kollat på mig, hon kan inte se mig rakt in i ögonen, hon kan inte prata med mig, inte ens två ord. Ingenting, för hon är sur på mig. Och det drar som fan på mig, medans jag har varit trevlig, jag har kommit närmre pappa lite grann, men jag vågar inte göra så mycket mer än att kämpa som en idiot i skolan. För jag vet att hon inte blir nöjd med mig.
Och innan ikväll så kom pappa in och sa att allting ska vara klart innan jag slutar skolan. Alla ämnen ska jag ha godkänt i och jag svarade med att det inte gick, men att jag skulle göra mitt bästa. Då sa han att mitt bästa aldrig duger, att jag ska bli klar med exakt allt. Jadu, blir ju enkelt när jag har en sådär tio utsparker plus en tjugoårsfest att gå på. Och sju skoldagar kvar. Önska mig lycka till med att ens leva efteråt.
Förlåt för extremt långt, men var tvungen att skriva av mig. Det är mycket som man hinner tänka på när man är sjuk och ensam hemma nästan hela tiden.
