blackbutterflyes

Idag längtar jag efter kärlek. Idag längtar jag efter någon som kan hålla om mig, någon som kan ta emot när jag faller. Jag längtar efter någon som alltid kan finnas där för mig, oavsett om klockan är fyra på natten eller mitt på dagen. Jag vill ha någon att äta pizza med, någon att äta B&J med, någon som jag kan skratta med, någon som jag kan gråta med. Jag vill gå och lägga mig med fjärilar i magen och ett leende på läpparna för att jag har smsat med någon som jag gillar och någon som gillar mig. Idag vill jag inte ha fyllekärlek, idag vill jag ha äkta kärlek som varar längre än en natt. Det behövs inte så mycket ord för att förklara detta, ibland är det bara så. Less is more. 

Sitter i skolan och är helt slut. Skulle egentligen vilja vara hemma idag, men jag måste gå hit. Har knappt sovit inatt, låg uppe och grät i flera timmar innan jag till slut somnade. Så ja, jag mår inte så bra som jag skulle vilja göra men så är livet. Alla har upp- och nedgångar, det kan till och med vara bra att må dåligt ibland. Att tillåta sig själv att må dåligt, det viktigaste är ju att man reser sig upp och fortsätter kämpa vidare. 

 

 

Resten av livet är rätt bra, jag tänker fortfarande på han från festen. Han som gjorde mig knäsvag och yr av kärlek. Eller kärlek vet jag inte om det är, men det är närhet och det är fint. Jag vill träffa han igen, jag vill vara i hans armar, jag vill ha de där kyssarna som gör att jag faller helt handlöst för honom. Jag kämpar fortfarande mot att jag vill vara full hela tiden. Ska inte falla dit, men jag behöver nog någon att prata med. Jag känner mig svag och som om jag måste hålla uppe en fasad för alla andra. Utöver er på bloggen så är det få personer som fakiskt vet hur jag mår. Jag borde snacka med mamma om det, men ja. Just nu vill jag mest ha han hos mig. Även om det knappast lär hända. 

 

 

Låt mig ta natten tillbaka med mina fötter som dansar i takt med musiken. Låt mig ta natten tillbaka med confetti i håret, med spriten i blodet, med röken i lungorna. Jag vill kunna dansa tills jag blir varm, jag vill kunna släcka min livstörst med dig. Till slut hamnar jag alltid på samma ställe. Jag vill vara med dig och det faktum lär stå kvar ett tag till. 

 

Just nu är livet bara förjävligt. Det enda som jag känner att jag verkligen vill göra, det är att bli full och slippa tänka. Men det funkar ju inte så. Just nu skulle jag ändå vilja slippa sova, liksom aldrig bli trött. Nu när jag skriver detta sitter jag med en dag av katastrofer i ryggen. Jag sitter med klumpar i halsen och gråten som rinner ner för mina kinder. Jag sitter och snörvlar för att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag blir så hårt dömd av alla, jag kan inte prata med någon utan att bli dömd. Alla anser att jag inte gör tillräckligt men jag kan knappt göra mer än vad jag redan gör. I så fall skulle det innebära att jag tar bort hela min fritid och det enda jag skulle göra då är att: plugga i skolan, plugga hemma, inte träffa några kompisar alls, inte festa, inte göra något som inte har med skolan att göra. Som mina dagar ser ut nu så går jag upp, jag cyklar till skolan, jag pluggar på alla lektioner, jag pluggar på alla hålor, jag äter så fort som jag bara kan, när jag kommer hem så pluggar jag och om jag drar till kraft så pluggar jag där. Kanske inte hela tiden, men för det mesta ser min måndag till fredag ut såhär. Plus att jag pluggar på nätter, på kvällar och på alla helger. 

 

 

Nu när ni ser allt detta, inser ni då hur jobbigt jag har det? Jag vill ha fotografiskt minne, jag vill slippa vara nervös, jag vill bara kunna lyckas i skolan. Men det går inte, för det är typ förutbestämt att jag inte ska ha det lätt i skolan. Och nu går jag ändå sista året, jag har gått om, jag skulle ha tagit studenten förra året. Men det har inte blivit enklare för att jag har gått om. Det är nästan tvärtom, varje dag är jag med människor som har lätt för att lära sig, som klarar av att kombinera skola med privatliv utan att ens blunda. Jag är med människor som gör de bästa redovisningarna i hela klassen. Jag är med de människorna som skriver högsta betygen på alla proven och som får högsta betyg på allt de gör. Som blir missnöjda med något som egentligen är helt fantastiskt och långt över vad jag skulle kunna göra. Och här kommer jag med inlärningssvårigheter som inte är varken dyslexi eller dyskalkyli. Ändå har jag grova problem med att redovisa, jag kan inte skriva prov för när vi ska göra det så försvinner allt från mitt huvud. Jag känner igen allt, alla frågor men kan knappt svara på dem för att jag inte minns, jag kommer inte ihåg någon fakta. Har jag tur så får jag godkänt på ett prov trots att jag siktar högre. I allmänhet siktar jag på att få C i betyg men får nästan alltid E trots att jag anstränger mig och lägger ner tid. Men det är inget fel på mig, jag är normalbegåvad men ändå så händer nästan ingenting med mina betyg trots att jag vill.

 

Vi hade prov idag. Jag ville ha ett C på provet, det var i naturkunskap som är ett av mina favoritämnen. Men inte ens i mitt favoritämne kan jag få bra betyg trots att jag lägger ner tid, trots att jag pluggar så går det inte ens där. Och om jag inte pluggar lika mycket som jag gör, då får jag underkänt i flera ämnen. För så mycket tid måste jag lägga ner på skolan.  Kan ju lägga till att min mattelärare anser att jag borde lägga ner mer tid på matten och att jag inte anstränger mig. Just nu har jag lektioner i matten på tisdagar, onsdagar, torsdagar och fredagar. Utöver det pluggar jag matte på kvällar och helger. Ändå händer det nästan inget alls med matten. Och detta är ettans matte, jag går i trean och kan inte ens fixa den.

 

Så ja, det bästa är att jag har hundratals andra uppgifter i andra ämnen som jag också måste göra utöver naturkunskapen och matten. Det är inte konstigt att jag vill gå under, bli full och slippa tänka. Men livet funkar inte riktigt så. Jag drömmer till och med om skolan på nätterna.

 

 

Hur svårt ska det egentligen vara att gå i skolan?

Hur kommer det sig att jag alltid sitter här i min säng men en längtan efter att få gå tillbaka till det som var? Jag sitter nästan alltid här och är rädd för framtiden just på grund av att jag inte vet vad som ska hända sen. Jag var på fest igår till idag, det var både fint och hemskt. Jag blev omtyckt för första gången på flera månader. Jag fick bli omhållen, jag behövde inte bära allt själv. Även om det bara var för en kväll så var det så skön att folk ville träffa mig, att folk hade saknat mig, att de faktiskt brydde sig. Jag var inte en i mängden som jag alltid annars är. Och det var så himla skönt att för en gångs skull inte behöva bära allt själv utan kunna förklara för folk som jag vet skulle fatta utan att döma mig. Men framförallt så fick jag dansa, jag blev full och kände hur fint det var att få dansa och sjunga falskt med folk som kan samma ord som jag kan. Det var så himla fint att äntligen få lov att bara skita i allt och sluta tänka. Även om jag nu i efterhand ändå tänker för mycket ändå, men det är ju så typiskt mig att alltid tänka och tycka och reflektera över vad jag skulle ha kunnat göra annorlunda istället för att acceptera och vara glad över vad som faktiskt har hänt. 

 

Och nu vill jag bara tillbaka. Till ruset, till musiken, till takten som aldrig fanns, till orden som aldrig skrevs och till kyssarna i hallen som hände gång på gång. Jag vill tillbaka till att inte behöva bry sig, att inte behöva tänka sönder varje liten sak. Att inte bry sig om vad andra tycker eller tänker, det är den skönaste känslan som jag vet. Jag vill känna pulsen skena igen, skena för att dina kyssar gör mig lika knäsvag varje gång. Jag vill tillbaka till golvet som jag egentligen inte kände. Jag vill tillbaka till människorna som älskar mig för den jag är. Jag vill tillbaka till balkongen med ljusslingorna som rör sig tillsammans med vinden. Jag vill tillbaka till lägenheten som var min värld om än bara för en natt. 

 

När jag somnade var allt jag kunde tänka på att jag ville göra det här igen och igen. En cirkel som ständigt går runt och runt i samma mönster. Det är här jag hör hemma, med skenande hjärta och fötterna som stampar i takt till musiken. 

 

Hej

 

Nu var det längesedan jag skrev. Det blir lätt så när jag bara tänker på skolan, vilket är typ alltid. Denna månaden blir väldigt jobbig. Jag har sanslöst mycket i skolan och samtidigt har jag mycket saker som jag vill göra utanför. Det är fester, mysiga konserter och kompisar som jag vill träffa. Ändå drömmer jag på nätterna om att inte kunna ta studenten för att jag ligger efter i skolan. Jag gör inte det än, men det känns som att om jag fortsätter som jag gör nu, att det inte är särskilt svårt att hamna efter. Jag spenderar mycket tid på tumblr, facebook och bilddagboken. Något som jag egentligen inte alls borde göra lika mycket, men det är svårt när motivationen sviktar och man vill mest rymma. Skulle behöva att någon satt med mig och verkligen såg till att jag pluggade, men det finns inte på min skola så det sket sig. 

 

I vilket fall som mår jag ganska bra allmänt bortsett från skolan. Jag är ganska glad och har hittat lusten att fota igen. Jag tränar varje torsdag och ska springa hela tre lopp i år. Så det blir ju en vår som är fin och värd att se fram emot, dock kommer nog snön igen. Det kom för lite för att det redan ska kunna vara vår, även om snödropparna blommar i rabatterna så blir det nog ett vitt täcke över Skåne snart. 

 

Nu ska jag snart gå och lägga mig men jag ville bara skriva att jag mår bra och jag glömmer inte bort bloggen för mycket, bara lite grann. Ni ska till och med få en bild idag, det var otroligt längesedan jag lade upp en bild här. Men här kommer den i alla fall, kram på er <3