Att längta efter det som var och fasa inför det som komma skall
Kategori: Allmänt
Hur kommer det sig att jag alltid sitter här i min säng men en längtan efter att få gå tillbaka till det som var? Jag sitter nästan alltid här och är rädd för framtiden just på grund av att jag inte vet vad som ska hända sen. Jag var på fest igår till idag, det var både fint och hemskt. Jag blev omtyckt för första gången på flera månader. Jag fick bli omhållen, jag behövde inte bära allt själv. Även om det bara var för en kväll så var det så skön att folk ville träffa mig, att folk hade saknat mig, att de faktiskt brydde sig. Jag var inte en i mängden som jag alltid annars är. Och det var så himla skönt att för en gångs skull inte behöva bära allt själv utan kunna förklara för folk som jag vet skulle fatta utan att döma mig. Men framförallt så fick jag dansa, jag blev full och kände hur fint det var att få dansa och sjunga falskt med folk som kan samma ord som jag kan. Det var så himla fint att äntligen få lov att bara skita i allt och sluta tänka. Även om jag nu i efterhand ändå tänker för mycket ändå, men det är ju så typiskt mig att alltid tänka och tycka och reflektera över vad jag skulle ha kunnat göra annorlunda istället för att acceptera och vara glad över vad som faktiskt har hänt.
Och nu vill jag bara tillbaka. Till ruset, till musiken, till takten som aldrig fanns, till orden som aldrig skrevs och till kyssarna i hallen som hände gång på gång. Jag vill tillbaka till att inte behöva bry sig, att inte behöva tänka sönder varje liten sak. Att inte bry sig om vad andra tycker eller tänker, det är den skönaste känslan som jag vet. Jag vill känna pulsen skena igen, skena för att dina kyssar gör mig lika knäsvag varje gång. Jag vill tillbaka till golvet som jag egentligen inte kände. Jag vill tillbaka till människorna som älskar mig för den jag är. Jag vill tillbaka till balkongen med ljusslingorna som rör sig tillsammans med vinden. Jag vill tillbaka till lägenheten som var min värld om än bara för en natt.
När jag somnade var allt jag kunde tänka på att jag ville göra det här igen och igen. En cirkel som ständigt går runt och runt i samma mönster. Det är här jag hör hemma, med skenande hjärta och fötterna som stampar i takt till musiken.
