blackbutterflyes

Just nu är livet bara förjävligt. Det enda som jag känner att jag verkligen vill göra, det är att bli full och slippa tänka. Men det funkar ju inte så. Just nu skulle jag ändå vilja slippa sova, liksom aldrig bli trött. Nu när jag skriver detta sitter jag med en dag av katastrofer i ryggen. Jag sitter med klumpar i halsen och gråten som rinner ner för mina kinder. Jag sitter och snörvlar för att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag blir så hårt dömd av alla, jag kan inte prata med någon utan att bli dömd. Alla anser att jag inte gör tillräckligt men jag kan knappt göra mer än vad jag redan gör. I så fall skulle det innebära att jag tar bort hela min fritid och det enda jag skulle göra då är att: plugga i skolan, plugga hemma, inte träffa några kompisar alls, inte festa, inte göra något som inte har med skolan att göra. Som mina dagar ser ut nu så går jag upp, jag cyklar till skolan, jag pluggar på alla lektioner, jag pluggar på alla hålor, jag äter så fort som jag bara kan, när jag kommer hem så pluggar jag och om jag drar till kraft så pluggar jag där. Kanske inte hela tiden, men för det mesta ser min måndag till fredag ut såhär. Plus att jag pluggar på nätter, på kvällar och på alla helger. 

 

 

Nu när ni ser allt detta, inser ni då hur jobbigt jag har det? Jag vill ha fotografiskt minne, jag vill slippa vara nervös, jag vill bara kunna lyckas i skolan. Men det går inte, för det är typ förutbestämt att jag inte ska ha det lätt i skolan. Och nu går jag ändå sista året, jag har gått om, jag skulle ha tagit studenten förra året. Men det har inte blivit enklare för att jag har gått om. Det är nästan tvärtom, varje dag är jag med människor som har lätt för att lära sig, som klarar av att kombinera skola med privatliv utan att ens blunda. Jag är med människor som gör de bästa redovisningarna i hela klassen. Jag är med de människorna som skriver högsta betygen på alla proven och som får högsta betyg på allt de gör. Som blir missnöjda med något som egentligen är helt fantastiskt och långt över vad jag skulle kunna göra. Och här kommer jag med inlärningssvårigheter som inte är varken dyslexi eller dyskalkyli. Ändå har jag grova problem med att redovisa, jag kan inte skriva prov för när vi ska göra det så försvinner allt från mitt huvud. Jag känner igen allt, alla frågor men kan knappt svara på dem för att jag inte minns, jag kommer inte ihåg någon fakta. Har jag tur så får jag godkänt på ett prov trots att jag siktar högre. I allmänhet siktar jag på att få C i betyg men får nästan alltid E trots att jag anstränger mig och lägger ner tid. Men det är inget fel på mig, jag är normalbegåvad men ändå så händer nästan ingenting med mina betyg trots att jag vill.

 

Vi hade prov idag. Jag ville ha ett C på provet, det var i naturkunskap som är ett av mina favoritämnen. Men inte ens i mitt favoritämne kan jag få bra betyg trots att jag lägger ner tid, trots att jag pluggar så går det inte ens där. Och om jag inte pluggar lika mycket som jag gör, då får jag underkänt i flera ämnen. För så mycket tid måste jag lägga ner på skolan.  Kan ju lägga till att min mattelärare anser att jag borde lägga ner mer tid på matten och att jag inte anstränger mig. Just nu har jag lektioner i matten på tisdagar, onsdagar, torsdagar och fredagar. Utöver det pluggar jag matte på kvällar och helger. Ändå händer det nästan inget alls med matten. Och detta är ettans matte, jag går i trean och kan inte ens fixa den.

 

Så ja, det bästa är att jag har hundratals andra uppgifter i andra ämnen som jag också måste göra utöver naturkunskapen och matten. Det är inte konstigt att jag vill gå under, bli full och slippa tänka. Men livet funkar inte riktigt så. Jag drömmer till och med om skolan på nätterna.

 

 

Hur svårt ska det egentligen vara att gå i skolan?