blackbutterflyes

Underbart. Just nu sitter jag i tårar och en stor jävla klump i halsen. Pappa har precis försökt tvinga mig till stallet och rida trots att jag inte vill. Har absolut ingen lust längre, jag hänger dessutom inte med så bra i skolan och då måste jag sluta rida för att jag ens ska ha en chans att få fortsätta upp i tvåan. Men enligt pappa så måste jag ha ”andningshål” och ha minst två dagar i veckan då jag inte pluggar. Precis som jag gör nu, ändå hinner jag inte med i skolan. Framför allt i matten, spelar ingen roll hur hårt jag än försöker med den. Jag har inte godkänt på ett enda prov i hela ettan. Måste plugga om hela mattteboken. Har dock lust att kasta iväg boken och skälla ut min lärare.

Orkar verkligen inte dra till stallet idag, jag vill inte ens dit. Jag tycker inte att lektionerna är roliga, allting handlar numera om att man ska börja tävla. Hatar det, vill inte tävla. Jag kan inte och det är inte bara som jag intalar mig, jag blir så nervös att jag får panik liknande attacker och kan inte hålla reda på ngt alls. Vill bara bort därifrån, jag kan inte ens bli skötare på ngn häst. Då där inte finns ngn ledig.

Klart, där är mycket som jag kommer att sakna, men jag hinner inte med det längre. Och ja, jag fattar vad han menar med att jag måste andas, men han lyssnar ju inte på vad jag säger. Han upprepar sig själv hela jävla tiden. Jag hinner inte ens säga vad jag vill. Han bryr sig verkligen inte om vad jag vill. Allt han bryr sig om är hans pengar. Jag har bara lust att rymma hemifrån och inte komma hem på flera månader. Orkar inte med den här familjen längre. Hejdå.

Just nu är jag inte på bra humör alls och jag har kust att döda allt och alla. Eller i alla fall kasta iväg min dator så långt det bara går. Denna mac:en är seriöst den sämsta som jag har haft och det är den tredje som jag har haft på denna skolan. Trodde att den var bra från början men såklart ska den börja förstöra mitt liv, långsamt men säkert. Nu har den typ ”perioder” då den fungerar precis som vanligt, som den ska göra, då där inte är ett enda fel på den. Och annars så laddar den knappt, man måste ha laddaren i hela tiden dock. Den fungerar inte annars, den kan stänga av sig själv precis när som helst. Den gjorde det precis, bara för att jag skulle höja volymen. Bara complete shutdown. Sen har skärmen blivit helt svart och den lät som min badrumsfläkt. Det är inte så bra heller att ibland när den bara lägger av så ställer den om tiden till 2001-01-01 01:01. Vilket gör att jag väldigt ofta går in och ändrar datum och klockan.

Nu undrar ni säkert varför jag inte gör ngt åt det? Det är för att jag verkligen hatar att fråga folk om saker, har alltid gjort det och det är sinnessjukt svårt för mig att gå in på hans rum och fråga om han kan hjälpa min dator eller i alla fall förklara varför den gör som den gör och fixa det jävla problemet. Men jag kan inte. Jag har försökt flera gånger att bara gå in där, men jag stoppas av mig själv. Tänker hela tiden att jag kan ta det en annan dag, även om den irriterar skiten ur mig.

Jag har dessutom lust att bara skrika rakt ut, jag är så förbannat trött om dagarna. Jag orkar seriöst ingenting alls. Jag äter som jag ska, jag sover helt mycket om nätterna och jag går i skolan och så. Ändå är jag förbaskat trött, och har lust att sova hela dagarna. Vi har nationella imorron, från 8.20-11.20. Uppsats i svenskan, har lust att döda min svensklärare. Just nu är jag dessutom hungrig och på dåligt humör. Bajs på livet.

Men alltså seriöst? Jag blir galen, jag försöker att glömma, jag försöker att gå vidare, forgive and forget. Men det funkar fan heller så jävla bra när allting ska handla om dig hela jävla tiden. Ursäkta mina svordomar, men jag är så förbannad att jag kan dö. Här mår jag bra och för en gångs skull inte tänker på dig, har kommit över dig och jag har börjat gilla någon annan efter typ snart månader. Men nuså, precis när jag mår som allra bäst ja, då ska allting komma och handla om dig igen. Eller så börjar folk snacka om Malmö Opera, eller att man ska till Stehag och köra, eller att ditt hår var bättre att ruffsa i än mitt andra ex var. Jag orkar fan inte med detta, har ni ngt att säga om mitt senaste ex, var god och håll din fina lilla käft för jag är trött på att höra om hur bra vi passade ihop. Det är slut, över, färdigt och det var för längesedan. Snart 5 månader sedan, visst jag har väl inte mått så jävla bra alltid, men nu gör jag det. Kom då inte och förstör det genom att komma och snacka om mitt förflutna och det som har hänt. För jag vet vad jag har gjort och jag behöver inte höra det en gång till.

Tack som fan, kära jubelidiot som tror att du bara kan komma och dra upp mitt förflutna som ingenting. Puss på dig <3

Jag borde gå och lägga mig. Men mina minnen plågar min fina lilla hjärna. Jag kommer ihåg den där dagen. Dagen i trean då vi diskuterade angående lägret som vi skulle ha. Och det kom fram till när vi skulle bestämma vem som skulle sova med vem. Fick plats fyra i ett rum, det var dubbelsängar och jag hade valt att en vuxen (mamma) skulle sova med mig. Men när läraren frågade vem som ville sova med mig och det var handuppräckning, då blev hela klassrummet tyst. Alla hade pratat innan, men när läraren frågade vem som ville sova med mig det var ungefär som om världen stannade och blev tyst ett par sekunder. Det var nog inte mer än minuter, men det kändes som timmar för mig. Jag visste redan då att lägret skulle bli hemskt, jag hade rätt. Om min mamma inte hade varit en av de vuxna som frivilligt anmälde sig som kunde följa med, då hade det varit ännu värre.

Än idag kan jag minnas den totala tystnad som uppstod när hon frågade vem som ville sova med mig och ingen ville. Det är en av anledningarna till att jag hatar tystnad idag, jag har fått uppleva den på sätt som jag hatar. Jag har nästan inget minne där tystnad har varit en bra sak. För det är bara avsaknaden av ord, det är bara tyst när du inte längre har ord att beskriva hur hemsk du är.

Jag kan höra hur universum ropar mitt namn och ber mig att komma till dem. Men de vet inte att jag hör deras ord när tystnaden uppstår.

Du låg där på golvet och spelade gitarr på golvet som så många gånger förr. En vindpust kom in genom fönstret och min hud knottrade sig. Jag ville bara dra mina händer genom dina bruna, sommarvarma lockar. Jag ville stoppa in mina händer under din tröja och värma mig. Men jag lät bli. Jag ville lägga mig ner bredvid dig och bara vara. Jag ville lägga mitt huvud på din axel och känna hur du la ditt huvud mot mitt. Jag ville känna din kropp emot min. Men jag lät bli. Jag gjorde ingenting, bara låg där på sängen och frös. Jag låg där i min säng med vitt överkast i spets och kollade upp på flugan som drogs till ljuset från taklampan. Jag bara låg där på sängen med huvudet fullt av dig. Du låg där på golvet och spelade på din gitarr. Jag lät min hand hänga ner från sängen, så att du kunde ta den om du ville. Jag blundade och bara väntade. Jag hörde hur du reste på dig, gick fram till mig och tog min hand. Jag öppnade ögonen och då la du dig bredvid mig. Jag la mitt huvud mot din axel och jag blundade, du lät dina fingrar smeka konturerna av mitt ansikte. Jag rös och öppnade mina ögon. Jag böjde mig fram och kysste dig försiktigt. Du smakade hallon och minttandkräm. Dina läppar var mjuka och helt underbara, precis som du. Vi slutade kyssas och jag la mig nära dig. Men inget mer. Det var bara enkelt och helt perfekt. Vi låg där på sängen och jag lät min hand hänga ner från sängen. Det kom en vindpust genom springan mellan mina fingrar. Jag hade universum i mitt huvud och dig i mitt rum. Det var dags att göra underbart till perfektion. Och det kan jag endast göra med dig.