Det är så skönt att det är fredag imorron, denna veckan har varit en sån vecka då man är gnällig och sur på allt. Jag har verkligen känt att det finns inget med denna veckan som har varit sådär extra bra. Men det kommer nu i helgen, det hoppas jag verkligen på. Ska på fest i Arlöv i morron och ska till Kristianstad där Anna väntar med tacos och popcorn. Det ska bli så himla skönt att få komma bort från allt och bara ja, få lov att vara mig ett tag. Jag ska få åka tåg igen, jag ska få uppleva ruset om nätterna och fnittret som tränger fram när det egentligen är för sent för att vara uppe. Jag behöver egentligen mer av detta än vad jag har i mitt liv just nu men det fungerar inte ihop med skolan. Vilket är jobbigt och jag vill kunna leva ut mer av mig själv genom andra.
Just idag har jag tänkt mycket på vad som ska hända efter studenten och kommit fram till att det finns en sån sjukt stor press på alla som ska ta studenten att man redan ska veta vad man ska göra resten av sitt liv. Jag snackade om detta med en anna kille och vi kom fram till att familj, vänner, skola och liksom folk i allmänhet ofta har väldigt höga krav på en. Och att man ofta redan i grundskolan ska veta vad man ska söka till gymnasiet och vad man ska göra efter gymnasiet. Jag minns att min syo var så i alla fall, hon tyckte att det var sånt slöseri med tid på att jag skulle gå foto på gymnasiet för att man som fotograf i Sverige knappt lyckas. Och visst, detta är inte vad jag vill göra resten av mitt liv, men detta är vad jag ville göra på gymnasiet. Låt det vara så, det skulle göra det så mycket enklare för många ungdomar om samhället bara kunde acceptera att man vill göra vad man vill i gymnasiet och inte behöva göra det resten av sitt liv om man inte vill. Själv ska jag ta körkort i vår och kanske jobba om jag hittar något bra jobb. Jag tänker inte plugga bara för att samhället vill det, jag ska plugga när jag vill plugga, om jag ens vill det. Det vet jag inte nu och det vet jag inte om jag någonsin kommer att veta, men det ligger i framtiden och det är nuet nu.
Och jag vet inte hur jag känner längre, jag vet bara att det är fint i helgen.
Den här dagen blev inte alls som den skulle bli. Det beror mest på att jag litade på min lärare och inte brydde mig om att kolla efter själv. Jag skulle ha fotat till tn uppgift idag, lånade hem blixt och stativ till den. När jag kom hem och skulle sätta ihop allt så saknades det en del för att kunna sätta på softboxen på själva lampan. Så jag fick maila min lärare om detta och säga att jag inte kunde fota, att jag fick ändra min idé och att jag ska fota mig själv istället för en modell. Lyckat Malin, verkligen skitbra att inte kolla om allt fanns där i väskan utan bara litat på läraren.
Så nu sitter jag och väntar på att mamma ska sluta dammsuga så att jag kan lyssna på musik och gå igenom mina andra bilder från mitt gymnasiearbete. Jag borde vara ute och fota nästan varje dag, är så jävla förbannad på mig för att jag inte lägger ner mer tid på skolan och mer tid på mina arbeten än vad jag gör. Just nu skiter sig livet ändå så vad spelar det för roll om jag ens försöker att bli bättre? Inget kommer ändå att hända, inget kommer förändras och allt är kaos.
Inatt fick jag uppleva det jag skrev om i förra inlägget, jag fick uppleva hög musik, jag fick uppleva det liv som jag har saknat så himla länge. Jag firade min kompis Vicky, så jag, Vicky och Ebba gick ut på Hipp tillsammans. Det ledde i sin tur till att jag missade sista bussen hem men tog taxi istället, men det går bra nu. Jag kom hem vid halv fem och det kändes konstigt, som det i och för sig alltid gör, för mamma och pappa är i stugan och det känns alltid så konstigt när man kommer hem så sent att det blir tidigt och du behöver inte smyga in för att inte väcka ngn. Men samtidigt så känns det inte som om det är min lägenhet, det är en av de saker som jag kan längta efter, att få ha min egen lägenhet och kunna dra in tidigt på morgonen och bara vara innan jag somnar. Bara få lov att ligga och ta in allt som har hänt.
Inatt så gjorde jag det, men inte alls som jag har gjort innan. Det var svett, hög musik, trångt och varmt. Det var händer överallt, smekningar av främlingar mitt i natten i ett okänt Malmö där musiken strömmade ut genom fönsterna. Jag mådde bättre där än vad jag har gjort på länge, väldigt länge. Det var första gången som jag var på klubben och var singel och det var så himla härligt att kunna dansa med vem man ville utan att få några konsekvenser för det. Jag vet att jag vill träffa någon, men just känns det som om jag behöver få dansa med främlingar och få känna hur det känns att leva singel fullt ut. Jag lever ju bara en gång trots allt. Och då ska jag fan göra allt för att leva länge och fint.
Men ändå, att få fira en av mina bästa kompisar på en av hennes största dagar, det var underbart och det var fint.
Hej igen mina anonyma läsare som aldrig kommenterar längre.
Just nu sitter jag i pyjamas och myser till musik. Jag måste vara helt ärlig och säga att jag saknar mina nätter, nu i veckan hade jag sovmorgon och kunde därför vara uppe till mitt i natten. Och det kändes så himla skönt att bara sitta uppe och lyssna på musik i mina lurar. Jag kände mig mer som mig själv än vad jag har gjort på flera månader. Och jag skulle vilja ha det mer så, jag skulle så gärna vilja stanna uppe och ta in natten genom mina känslor, jag vill kunna sitta uppe och snacka skit med underbara människor mitt i natten. Jag vill kunna sitta och titta ut genom mitt fönster, bara för att inse att där är släckt i nästan alla fönster. Jag vill bara ligga i min säng och lyssna på alla ord som andra sjunger ut till mig.
Utöver detta så mår jag bra, bättre än på länge. Och det är nog en bra sak tror jag, men samtidigt så har det inneburit att jag har begravt mig i skolan och knappt haft fritid alls. Men det känns änå rätt bra just nu.
förutom min eviga längtan till nattens mysterier som jag vill uppleva genom musiken som flyter in i min kropp och sätter toner på mina ord.
Sitter just nu och kämpar med en uppgift som jag inte gillar för fem öre, men det ska vara klart imorron så det är liksom bara att bita ihop och göra skiten så gott det går. Annars är läget rätt okej, känslorna leker hit och dit med livet och jag vet inte riktigt hur jag ska göra med allt. Men i slutändan blir det nog bra ändå, plugget tar upp en ganska stor del av mitt liv just nu men jag har ändå mycket att se fram emot under hösten/vintern. Ska på födelsedagsfest på lördag och nästa fredag, sen ska jag också till Kristianstad och sova hos Anna Panna som jag saknar. Vi ska käka tacos och kolla på galna katter, ska bli väldigt fint måste jag säga.
Nu om dagarna sitter jag mest och tänker på min framtid, vad jag ska göra efter studenten liksom. Har knappt en aning, vet att jag vill ta körkort men att jag inte får ihop kombinationen körkort+skola+fritid. Samtidigt så vill jag nog jobba i alla fall ett år och se vart livet tar mig, det är lite för tidigt för min del att bestämma sig för vad jag ska göra resten av mitt liv.
Nu ska jag sätta på musik och kämpa på med uppgiften och med livet i allmänhet, precis som det ska vara.
Jag blir galen. Långsamt förlorar jag mig själv i tankar och drömmar. Jag vet inte längre varken ut eller in, jag vet bara att jag inte vill ha det såhär. Alla säger att jag ska skita i kärleken och enbart satsa på plugget, jag kan inte sluta tänka på något annat än att kunna få bli kär igen. Att få känna närhet igen, så som jag faktiskt aldrig har gjort. Jag har aldrig fått känna den intensiva, tunga och oförglömliga kärleken som fullständigt kastar dig omkull. Jag har fått känna lite men långt ifrån allt och jag vill kunna få lov att göra det innan tiden rinner iväg bakom ryggen på mig.
Det komiska är att när jag hade skrivit fram till att få bli kär igen, så skickade min kompis en länk till en hemsida där folk filmar sig själva så det ser ut som om de ger dig en kram. De böjer sig fram och kramar typ kameran och det känns som om de kramar dig. Det var så fint att jag satt i en kvart och bara grät. Jag grät och grät och kollade på kramar. Jag visste inte var jag skulle ta vägen, det vet jag fortfarande inte.
Tårarna slutade att rinna längs mina kinder, men längtan efter en annan kropp mot min. Den kvarstår och är så stark att det gör ont.
Denna dagen har inte varit en lätt dag, jag har både haft prov i naturkunskap och min kompis som jag skulle fota ställde in precis när jag skulle ta bussen till henne. Det sista ledde till att jag satt på toan i skolan och grät i en halvtimme, jag hade nämligen sett till hela dagen att jag skulle kunna komma iväg så snabbt som möjligt. Och sen säger hon "Nej, jag kan inte idag. ", jag fotade henne i söndags med det blev inte rätt så att jag skulle fota om idag, vilket hon sa att hon kunde. Men nej, det kan hon inte.
Och nu sitter jag och kämpar med en undersökning i naturkunskap, väldigt tråkigt. Det är ändå ett ganska roligt ämne, har alltid varit intresserad av kroppen, till skillnad från resten av klassen som bara verkar klaga på hela kursen och att det suger som fan. Hur man nu kan tycka så, det vet jag inte. Dessutom har vi en bra lärare, till skillnad från vad jag hade i högstadiet i no-ämnena.
Just nu hoppas jag bara att morgondagen kan bli något bättre än idag, för denna dagen har verkligen inte varit en bra dag.
Tiden går och nu är det nästan en månad sedan jag skrev här, sjukt att tiden går så fort faktiskt. Men jag mår faktiskt rätt bra nu, skolan rullar på ganska bra, vilket är en grym lättnad. Sen har det ju också varit begravning för morfar, vilket också känns skönt. För det är liksom ett steg längre i sorgprocessen och det känns inte lika tungt längre, det var väldigt jobbigt ett tag och jag hade mycket tankar i huvudet. Men allt eftersom tiden gick så blev det lättare, speciellt vid begravningen då jag fick typ gråta ut allt och det kändes så skönt. Men jag tänker fortfarande på honom och det kommer att ta tid innan jag är helt över det faktum att han inte finns här längre.
Men nu till lite roligare saker som har hänt, för där finns en hel del sådana också. Jag har varit och sett Thor : the world of darkness, som för övrigt var asbra. Jag gick med Kajsa, det blev en kompisdejt som var väldigt fin. Sen har jag varit och sett Lars Winnerbäck på Malmö Arena, det var helt magiskt. Det var första gången som jag har sett honom live och det var så himla bra, har fortfarande lite svårt att fatta att jag faktiskt har sett honom haha. Men jag har även varit hemma hos Niklas och Lina, min bror och hans flickvän. De flyttade ihop för ungefär två månader sedan och det var första gången sedan inflyttningen som, jag i alla fall, har varit där hemma. Och de har lyckats väldigt bra måste jag säga, deras lägenhet är helt fantastisk.
Nu ska jag gå och lägga mig, ska ha redovisning imorron och är ganska nervös över att jag inte ska få in allt jag vill säga på typ 10 minuter. Men det ska gå bra imorron, punkt slut.
Just nu så är livet rätt jobbigt. Morfar dog nämligen i söndags, vilket har bidragit till ett virrvarr i huvudet. Ett kaos som aldrig är lugnt, ett nöjesfält som ständigt går om och om igen. Vi åkte in till sjukhuset på söndagskvällen och tog farväl, det var en av de jobbigaste stunderna som jag hitintills har upplevt. Mamma är dessutom inte hemma, sedan i måndags har hon och morbror tagit hand om saker och ringt samtal. Nu ska de börja rensa ut i morfars hus och ja, han bodde ensam i ett stort hus. Vi ville att han skulle flytta, det har varit på tal länge och han stod i kö men det hände aldrig något. Och nu så finns han inte mer, men han slapp lida så det är skönt att veta det i alla fall. Och det är skönt att kunna veta att han säkert är med mormor nu i himlen. Men ändå så känns det så himla tungt över att han faktiskt inte finns här längre.
Men nu är han en fågel och flyger med mormor i himlen.
Jag har inte skrivit här på nästan ett helt år. Har inte haft känslan för det, det kändes/känns bara som att jag bara klagar eller vill skapa uppmärksamhet runt mig själv när jag skriver här. När jag skapade denna bloggen så var det för att jag inte kunde skriva på varken fb eller bdb, för att folk ansåg att jag var för personlig och att det inte hörde hemma där. Så jag skapade denna bloggen och skrev mest när jag kände för det, vilket inte har varit prioriterat på rätt länge. Mest eftersom att jag kände att ingen läste ändå, att ingen eller väldigt få brydde sig men nu har en kompis gjort mig uppmärksam på att det handlar inte alltid om att folk ska bry sig om en eller ska ösa uppmärksamhet över en.
Ibland handlar det om att få ut det ur mig, att få kasta ur mig mina ord för att jag behöver det. Samma kompis har jag samtalat med under en väldigt lång tid om hur jag beter mig mot andra och hur jag är som person. Jag har bett henne om råd och sen insett att jag bara har lyssnat till det som jag ville höra och resten fick vara. Flera gånger har vi gett upp om varandra, trots att vi inte vill, utan för att vi helt enkelt inte orkar. Just nu är nog en sådan period, men samtidigt så ber jag henne om råd för att förändra mig varpå denna gången så har jag lovat att verkligen göra det istället för att bara skita i det som jag anser inte stämmer eller som inte passar just då. Och det är en svår sak att göra för mig, att kunna ändra på mig. Jag är inte en sån person som bryter spår/rutiner lätt, jag har svårt att förändra mig. Men just nu känner jag att detta är ett måste om jag överhuvudtaget ska få lov att umgås med folk. Jag förlorar folk och vänner varje dag, för att de anser att jag är egoistisk och att jag bara ska få och inte behöva ge något alls. Och det gör ont att säga, men det stämmer och jag vill ändra på det, för jag är trött på att alltid räknas bort på grund av det. På grund av det så förlorar jag hela min värld och mitt fotfäste, så nu ska jag försöka att ändra på det.
Jag är bara så jävla trött på allt. Alla går emot mig hela tiden, man kan inte prata med en enda människa då allt de vill är att skälla ut mig och bli sur på mig. Vilket tydligen alla älskar denna veckan. Hatar världen så himla mycket nu, mamma och pappa är aldrig hemma. Träffade dem senast i torsdags förra veckan och det var i fem minuter. Annars jobbar de så himla mycket att jag aldrig träffar dem. De vill inte träffa mig, de vill inte veta av mig. De vill att jag ska flytta hemifrån så att de slipper mig. Då jag bara är ivägen hela jävla tiden ändå.
Och nu ska jag till skolan, ska ha matte i en timme, håla på två timmar och sen en lektion på mindre än en halvtimme. Sen får vi gå hem. Vad är det för nytta med denna dagen? Vi kommer ändå inte göra ngt på ngn av lektionerna.
Dessutom har jag inte känt mig såhär esam sedan jag gick i nian och det säger en hel del. Folk undviker mig hela dagarna, börjar undra om de ens vill veta av mig. Som i somras, ingen av de som jag var med förra sommaren hörde ens av sig och frågade om jag ville hänga och göra saker. De sket fullständigt i att jag ens fanns. Trots det hörde jag av mig, men ingen svarade på ngt. Jag kände mig så jävla ensam och jag har gråtit så himla mycket över det. För denna sommaren trodde jag skulle bli som den förra, men nej. Det är klart att den inte blir, det är ju helt jävla glasklart att ingen ska höra av sig till mig. För vem vill ens veta av mig liksom.
Jag pallar bara inte med längre, med ensamheten, med pappa, med skolan, med livet. Alla har någon form av dröm eller ngt som de vill göra efter gymnasiet. Jag har inget alls. Ingenstans som jag vill åka, ingenstans som jag vill bo, inget som jag vill jobba med. Ingenting alls.
Är inte direkt världens mest aktiva människa på denna bloggen (som vanligt) men jag har till min ursäkt att skolan typ pumpar ut arbeten, prov, projekt och läxor just nu. Hinner knappt med kompisar. Men jaja, nog om det, jag har det bra och mår typ rätt okej. Höst/vinter och alla mår väl sådär, rätt normalt för mig vid den här tiden.
Saknar Johan så det ryker om det. Detta är första veckan sedan augusti som vi inte kan träffas minst en dag och det känns i hela kroppen. Men jag har mycket i skolan och ska göra annat i helgen också. Imorron ska jag på konsert med Daniella, ska se Linnea Henriksson. Ska dock bli askul.
Sitter hemma och räknar matte. Är bland det tråkigaste som finns, vill inte men jag har prov på onsdag >________< Var i stan hela dagen igår med mamma, det blev mycket kläder. Tre par jeans, ett par gympabyxor, två tröjor till idrotten, ett par skor, en vinterjacka, en tjocktröja och en anna tröja. Dock behövde jag nästan allt, har bara ett par jeans som det inte är hål i xD
Förutom det så är livet ganska bra just nu. Helt okej hemma, funkar för tillfället bra med både mamma och pappa. Inte så mycket bråk, men lite småtjaffs ibland. Själv så mår jag nästan jättebra, är bara stressad i skolan och det är långa projekt med tråkiga ämnen. Utöver det så är det kärlek i luften mellan mig och en kille som heter Johan (http://www.youtube.com/watch?v=TTu1xD33eCY)
Borde väl inte sitta här, har matte att göra. Vill inteeeeeeee ;___________;
Såhär ser jag ut idag. Lite sådär myspysig nu när hösten är här. Ska fika efter skolan med Daniella och Louise. FIna fina är dem. Kalas på söndag och sen är det lite fest på fredagen den 21. Jag blir ju stor flicka den 19e september. Mindre ä 6 dagar kvar tills jag blir 18, känns som om det var igår jag fyllde 17 och var liten. Nu blir jag 18 och har hela världen framför mina fötter. Påminner om en bäver på bilden. Har förresten tagit av tandställningen, det var jätteskönt och första veckorna kändes som en skridskobana på tänderna. Hejdå och ha det bra vänner <3
Lever livet som aldrig förr och mår bra för en gångs skull. Det här med singel passar mig bra känns det som. Saknar en viss människa som är korkad som ja, jag vet inte vad, men fin är han i alla fall. Sitter nu och är trött som ett as och hungrig är jag. Men så är det när man är ute lite för länge trots att man borde dra hem men man stannar ändå. Skulle ha varit hemma vid tio idag, kom hem vid tolv. Den där människan som jag saknar, han tvingade mig att stanna längre. Dock så kommer han inte att vara hemma förrens typ jag går upp eller ngt. Han är så förbaskat fin och jag vill vara med honom trots att han är så himla konstig.
Nu sitter jag och halvsover till California Dreamin och chattar med Anders. Skola imorron, sen är det fredag och festa tills mina ben inte håller mig längre. Ska träffa människan igen då. Känns som en evighet fram tills dess. Men ja, ha det eller ngt. Puss.
Jag orkar inte med pappa. Vi ska ut och åka i eftermiddag, men då kommer han in på mitt rum och säger "JAg gör kaffe till mig själv nu och om du ska åka med i eftermiddag så är kravet att du ska bädda. Det ska vara snyggt och prydligt, annars får du göra om det tills jag är nöjd med det."
Jag är så himla trött på att han fortfarande tjatar om det. Han verkar inte fatta att jag inte ens bryr mig längre. Jag slutade bädda sängen när jag gick i femman och har gjort det väldigt sällan på grund av att jag inte orkar och jag tycker inte att det är nödvändigt. Mamma har slutat bry sig för längesedan, men pappa fortsätter att tjata om det varenda jävla dag som jag är hemma. Jag är så himla trött på det, fattar inte varför bara inte kan släppa det. Ingen som jag känner bäddar sin säng och deras föräldrar skiter i vilket. Men då säger han att jag bara ljuger och hittar på.
Jag fattar inte varför inte de kunde vara som andras föräldrar. Mina bryr sig om exakt allting jag gör hela tiden alltid. Det är sjukt hur beskyddande dem är, jag kan ju fan inte ens gå på toa utan att de frågar vad jag ska göra.
Längtar tills jag flyttar och får leva som jag vill. DOck kommer det väl inte hända förrens jag är typ 25 eller ngt. Det jag pluggar är ju såklart inte tillräckligt bra för dem.
Jag vet inte vad som händer just nu. Jag är bara trött, deppig och allmänt nere. Det är slut mellan mig och Daniel, blev så i fredags. Jag vet inte riktigt hur allting ska bli framöver men det löser väl sig. Jag ska plugga som en dåre och få bättre betyg. Jag behöver stöd av alla som finns där och som kan. Jag vet inte riktigt hur jag mår just nu, men det löser sig. Det är en sak som jag vet, att allting kommer att lösa sig någondag och någongång. Det kanske inte är idag eller imorron men det kommer att hända.
Känns helt tomt här hemma nu, Amanda har varit här sedan i onsdags. Tacka gud för den ungen, hon är värd guld. Det har varit bra att hon har bott hos mig nu, har verkligen behövt det. Herregud som jag bröt ihop i lördags, jag visste varken ut eller in. Men nu vet jag att han var bara ytterliggare en idiot i mängden som bara vill förstöra för mig. Han har ju nu sagt att han ska "indirekt" gör så att alla våra gemensamma kompisar går emot mig och att jag inte ska ha ngn kvar. Vilket han inte kommer att lyckas med, för jag vet redan att ingen kommer att välja sida, där kommer inte ens att finnas sidor, utan alla kommer att fortsätta umgåsmed oss båda utan att välja bort den andra.
I fredags sa han också till Amanda att han inte ville att jag skulle vara kvar, varpå hon sa att hon inte tänkte säga någonting alls till mig som han vill att hon ska säga. Vill han säga något till mig så får han säga det själv. Vilket han inte gör, det gör han aldrig. För han är så liten, osäker och och oskyldig. Jag trivdes aldrig riktigt bra med honom, det märktes på mig. Så nu är jag singel och lever livet ändå. För jag är precis lika bra ändå.
Oc livet går vidare trots att jag gör misstag. men vad fan, det är sommar dags för att leva livet som aldrig förr. Jag mår aldrig helt bra, men jag lyckas fixa allt ändå. Jag är ständigt påväg, alltid i rörelse och nästan alltid med någon. Är jag inte med någon så chattar jag med någon, smsar eller ringer. För ensamheten klarar jag inte av just nu. När jag är ensam så känns väggarna som de är en millimeter bort, rummet krymper och jag försvinner. Tankarna kommer också, jag får ångest och jag vill bort. Samtidigt så vet jag inte om jag verkligen borde vara tillsammans med ngn med tanke på hur jävla komplicerad jag är och jag vet verkligen inte hur jag ska kunna vara tillsammans med ngn som inte kan förstå den biten av mig. Jag vet att han inte menar ngt illa och det är bra att han har mått så pass bra, men jag vet inte om jag klara av att leva med ngn som inte kan förstå stora bitar av mig.
Jag svamlar runt i tankar, sparkar och slår. Misshandlar i min hjärna, slår sönder tankar och bryter ner ångest. Det är som att kasta sönder tallrikar av porslin, allting smulas ner till småbitar och damm. Jag skadar mig själv mentalt men aldrig fysiskt. Därför vet nästan ingen om mitt inre krig.
Nu ska jag dick chilla vidare med min fina polare på andra sidan datorn. Puss på er alla sötisar och ha det bäst <3
Jag skulle fan kunna spricka så jävla arg jag är nu. Hade planerat hela jävla helgen, skulle varit i Lund både fredag och lördag, festa festa festa. Och det hade mina föräldrar inte ens ngt emot när jag sa till dem att det var så. Fram tills nu i alla fall. Jag åker ut till stugan ikväll, där finns inget internet, vi har fyra kanaler på vår tv och alla brusar. Det är cirka två kilometer till närmsta granne. Och jag har inget annat val än att följa med ut ikväll och stanna där tills söndag kväll. Så nu blir det mornar som börjar halv åtta och jag kommer att gå och lägga mig typ halv elva. Vilket är typ gjort för att det ska skita sig med tanke på att jag nu har gått och lagt mig vid halv fem i en vecka och sovit till typ tolv. Och just nu vill jag mörda mina föräldrar, visst är det kul att vara under 18 då alla kan bestämma över dig och du kan inte göra ett satans skit åt det?
När nattens mörka ljus långsamt seglade in och la sig över mitt rum så kände jag ändå ett lugn i vetande om att du satt där på andra sidan datorn och skrev till mig. Timmarna sparng fram med långa ben och ändå så släppte jag inte taget. Jag satt kvar och skrev i flera timmar. Jag funderade, jag tänkte och lekte i min fantasi. Dina ord fick att fnissa, till och med skratta ibland. Och ibland stannade jag upp och tänkte djupa tankar. Du fick mig att stanna min värld ibland för att tänka efter på hur livet är. Under tiden så blev mina ögonlock tyngre och tyngre. Sömnen smög sig på och sängen kallade mitt namn flera gånger innan jag gav efter för att bemötas med godnattkyssar av dig. Sen lät jag mig kastas in i drömmarnas värld och stannade där i flera timmar. Men det var bara för att vakna och sakna dina ord igen.
Nu läste jag dina ord igen och det var ganska underbart att förstå att du tänker precis likadant som jag gör. Du förstår min själ och mina tankar delas med dig som om vi skulle dela en mapp i hjärnkontoret med våra tankar i. Våra tankar förenas i våra själar som arbetar tillsammans. Det är hur vi är och hur vi mår. Så är det bara och ingen kan bryta det.
Tjej från Malmö med mycket känslor och tankar. Älskar att fota och lever för det, lägger dock inte upp så mycket bilder här. Men det kommer med tiden.
Pussen <3
