blackbutterflyes

Just nu är jag bara så himla trött på allt. Jag har inte ens hunnit vara hemma i en timme innan pappa börjar klaga på att jag inte lägger in tvätten rätt, att jag viker den fel och att jag verkligen inte kan göra så. Jag är hungrig, sur och mensig. Pappa vet detta och ändå så håller han på att trycka ner mig. Snart lär han väl klaga på att jag inte har bäddat idag, en sak som mamma har sagt till han att han ska skita i. Om jag inte bryr sig, varför ska han göra det då? Det var för ett par veckor sedan och jag hade inte hunnit bädda, detta var första gången på flera månader, jag hann knappt in genom dörren innan han kommer ut i hallen och börjar skrika på mig över att jag inte har bäddat. Det var en gång som jag inte hann bädda och han skrek på mig i hallen och efter det har jag haft så jävla fucking asmycket att göra i skolan, egentligen har jag inte ens tid att sitta här utan jag borde plugga naturkunskap, matte, foto, graf, retorik och svenska. 

 

 

Utöver detta är livet inte särskilt bra idag, det känns som om alla bara glömmer bort att jag ens finns. Killen som jag började snacka med efter festen, han skriver inte ens längre. Jag svarade på en fråga som han hade, det var i måndags och efter det så har han inte hört av sig. Teknikern som borde kolla på min dator, han har inte tid att svara på mitt mail, men att skicka ut mail till hela skolan går tydligen otroligt bra. 

 

Och nu sitter jag på sängen och fryser, vill kramas. Kan ngn som läser kommentera btw? Har ingen aning om vem det är som läser, hade viljat få reda på vem ni är. 

Ny vecka, jag vill egentligen leva om nätterna. Ligga uppe och lyssna till musiken som fyller min själ med lust. I fredags var jag på fest. Det var så himla fint, det var i en lägenhet vid Nobeltorget, där jag vill bo i framtiden. Mitt drömkvarter är där, det är där min själ hör hemma. Jag fick dricka för mycket cider, jag fick dansa, jag fick andas in röken från andras cigg på balkongen. Musiken dunkade i mitt bröst och vi stampade i takt till den med pulsen i kroppen. Jag fick känna nya folk i alkoholens mystiska tecken, jag fick lov att kramas med okända människor som ville ha mig där. Där var ju då en speciell människa som var extra fin att kramas med, en person som fick mig att må extra bra sådär på natten när kylan slog till och jag fick frysa i hans armar. 

 

Och nu sitter jag här och tänker alldeles för mycket på denne unge man som fick mig att känna mig som mig själv igen efter månader av letande och egentligen ett alldeles för desperat sökande efter vem jag egentligen är utan att alls tänka på hur jag någonsin ska kunna komma fram till något om jag inte lever i nuet. 

 

Fast jag vill ju bara bli älskad, hur svårt det nu ska vara? 

Idag har det hänt mycket, det har varit både bra saker och väldigt dåliga saker. Vi kan ju börja med dem bra vilket var att få komma tillbaka till skolan igen, mest för maten och för att få träffa mina otroligt fina kompisar, de är värda guld, just sayin'. Dock är det ny skola och nya lokaler, men vi ska inte flytta mer nu utan jag ska gå här tills jag tar studenten i juni. Men med nya lokaler kommer alltid förvirring och nu ska vi inte bara vara i en lokal, utan de finns tre olika hus att lära sig hitta i. Två av dem har vi lektioner i och det tredje äter vi i, vilket gör att vi måste lära oss att hitta i det huset med. Men nu ska vi i alla fall inte flytta mer och det ska bli så skönt att inte behöva göra det. 

 

Nu ikväll har jag, mamma och pappa varit på hockey i Malmö Arena, vi såg Malmö Redhawks mot Rögle BK Och Malmö vann med 4-1. Själva matchen var bra, det hände mycket hela tiden och vi hade bra platser. Men när vi kom ut och skulle köra hem så hade vi haft inbrott i bilen. Men det var inte bara vår bil, det var fem till sex stycken utöver oss som också hade haft inbrott. Vilket suger fett mycket och det var så himla meningslöst att göra inbrotten. 

 

Så dagen gick från bra till bra till dålig på ett par timmar. Men men, ny dag imorron. Då ska vi få reda på vem som blir vikarie i naturkunskapen, hoppas verkligen att det är en bra lärare. 

Egentligen har jag så mycket att säga, så många ord som jag vill skriva, så många tankar som surrar omkring i mitt huvud. Men jag är rädd, jag är rädd för att säga det jag tänker på. För när jag har gjort det förr så jag har bara blivit sårad och lämnad. När jag har öppnat mig och vänt mig ut och in för någon som man tror känner, det är fruktansvärt skönt men det är så skrämmande. Det är skönt, på det sättet att det lättar i mitt huvud, jag får lite frid i huvudet och det blir tyst för en stund. Men det är också skrämmande för man vet aldrig om personen klarar av att ta emot en helt och hållet eller bara släpper taget halvvägs och så faller man igen.

 

Att lita på någon, i detta fallet en eller flera personer, det är en av livets svårigheter. Att kunna lita på att den personen inte sviker en, att man blir omhändertagen av någon, att man får bära varandras laster och se insidan på den andra. Jag tror många skulle bli chockade om de fick reda på allt om mig, verkligen allt om mig. För det är så mycket som jag skäms över, det är väldigt mycket som jag ångrar, det är väldigt mycket som jag också är glad över men för den mesta av tiden går jag omkring och tänker på det som jag har gjort istället för att fokusera på vad jag gör nu istället. 

 

Igår sa min kompis att han inte brydde sig om vad folk anser och tycker om han och då frågade varför jag bryr mig så mycket om vad andra anser och tycker om mig. Då sa jag "Jag har brytt mig för länge för att kunna sluta bara sådär" Och det stämmer så himla bra, vilket också är så fruktansvärt synd. Jag lever alltid mitt liv genom andras åsikter om mig. Det har jag gjort så länge jag kan minnas, därför är det också så svårt att bara sluta med det en dag. Jag vill kunna skita i vad folk anser, jag vill kunna skita i att bry mig om vad andra anser om mig. Jag vill kunna leva mitt liv utan att tänka så himla mycket, jag vill kunna ha frid i mitt huvud. Om jag inte brydde mig lika mycket om vad folk tycker om mig, då skulle jag ha frid i mitt huvud. 

 

Jag vill bara få vara mig själv utan att tänka så mycket, varför ska det vara så himla svårt?