blackbutterflyes

Jag borde gå och lägga mig. Men mina minnen plågar min fina lilla hjärna. Jag kommer ihåg den där dagen. Dagen i trean då vi diskuterade angående lägret som vi skulle ha. Och det kom fram till när vi skulle bestämma vem som skulle sova med vem. Fick plats fyra i ett rum, det var dubbelsängar och jag hade valt att en vuxen (mamma) skulle sova med mig. Men när läraren frågade vem som ville sova med mig och det var handuppräckning, då blev hela klassrummet tyst. Alla hade pratat innan, men när läraren frågade vem som ville sova med mig det var ungefär som om världen stannade och blev tyst ett par sekunder. Det var nog inte mer än minuter, men det kändes som timmar för mig. Jag visste redan då att lägret skulle bli hemskt, jag hade rätt. Om min mamma inte hade varit en av de vuxna som frivilligt anmälde sig som kunde följa med, då hade det varit ännu värre.

Än idag kan jag minnas den totala tystnad som uppstod när hon frågade vem som ville sova med mig och ingen ville. Det är en av anledningarna till att jag hatar tystnad idag, jag har fått uppleva den på sätt som jag hatar. Jag har nästan inget minne där tystnad har varit en bra sak. För det är bara avsaknaden av ord, det är bara tyst när du inte längre har ord att beskriva hur hemsk du är.

Jag kan höra hur universum ropar mitt namn och ber mig att komma till dem. Men de vet inte att jag hör deras ord när tystnaden uppstår.